Jag tror jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv..
Som ni vet har det vart super mycket de senaste veckorna när camilla brytit nacken och självklart så är jag otroligt tacksam att jag fått den chans att rida så mycket som jag fått.. Men det har inte vart utan konsekvenser.. Jag har tappat en hel del ridsug. Jag känner inte att "Gud vad kul det ska bli att rida idag, idag kommer jag definitivt ta ett steg uppåt i utbildningsskalan!" Istället känner jag "Aha, då var det dags för ännu mera ridning... Undra om jag kommer göra något rätt idag?"
Jag vet inte om jag känner så för att Camilla satt upp ännu högre krav på mig? Jag vet inte, jag vet inte vad jag känner, vad jag vill eller vad som är bäst för mig själv just nu.. JAG VET INTE! Jag är 19 år, hur ska jag kunna veta hur jag vill leva resten av mitt liv?

Som t.ex. i igår så kunde jag inte göra raka byten i vart 3e vilket jag typ aldrig gjort förr och camilla säger till mig att "Jag har kämpat för att få han att göra raka byten men nu förstör du det genom att låta han svänga ut en halvmeter med rumpan i varje byte.. Du kan inte befästa ett fel jag kämpat för att få bort" Och  jag kan ju inte som sagt allt det här ordentligt utan är i upplärningsfasen frågar självklart "Men vad ska jag göra då för att få dom raka?" och svaret jag får är "Kan du inte ens hålla han mellan hjälperna, vad fan gör du där uppe då?" Min fråga blir självklart, jaha? Ser du inte att jag försöker så gott jag kan? Ser du inte att jag försöker få dom raka? Jag kanske inte kan ha han mellan hjälperna men det blir inte bättre av ett sånt mothugg eller? Jag har alltid tyckt att det är bra att hon är lite hård för då försöker jag lite extra, jag gör verkligen mitt yttersta och det har verkligen gett resultat, det säger jag inte.. Men just nu känns det som hon kräver mer av mig än vad jag kan!

Att jag sedan är totalslut, ont i hela kroppen, tappat en stor del självförtroende gör det hela inte bättre.. Att jag sedan inte har en ända vän här hjälper inte till..
Jag vill ha en vän, en väns axel där jag kan gråta ut mina tårar, någon bredvid mig att luta mig tillbaka på när det blir jobbigt, någon att le, skratta, gråta med. Vad som helst men jag vill ha en vän som jag kan vara fysiskt med och inte bara psykiskt..

Frågan jag ställer mig om och om igen är; "Gör jag mitt livs misstag om jag lämnar dethär? Kommer jag få denna chans igen?" och svaret i mitt huvud är hela tiden, NEJ, denna chans kommer inte igen. Låter du den gå denna gången så får du den aldrig igen. Är det sant?
Kommer jag bli lycklig om jag rider bra? Kommer jag bli lycklig om jag rider Grand Prix? Vill jag ens jobba med hästar? Vart vill jag bo? Vad är viktigast i livet för mig? Det finns oändligt mycket frågor och jag har inte svaret på en ända fråga just nu. Jag har inga svar men tusen frågor.

Sedan vill jag självklart inte bara lämna camilla som hon har det nu. Hon har svårt att få ihop folk som kan jobba 2 dagar varannan helg för att jag ska kunna få vara ledig och hur svårt blir det inte då för henne om jag lämnar allt? Jag tycker om camilla för mycket för att svika henne så. Jag kan helt enkelt inte, jag är för medmännsklig. Eller är jag helt enkelt bara svag? Ännu än fråga.. varför är det så att alla påståenden jag säger slutar med en fråga?

Jag är tom just nu helt enkelt. Jag vill ha min familj, mina vänner och kärlek just nu. Det är allt jag behöver men inget av det finns här. Jag vet inte om jag orkar mer.

over and out